charlize

Julafton, den mest förväntansfullaste dagen på hela året. Yeah right miss.. Denna tjugofjärde dag i månad tolv började med att jag försov mig, hann inte ens duscha utan sprang ut till dörren när jag möttes av.. snö! Det var snökaos, varav så tidigt på morgonen hade snöplogen inte hunnit ploga än. Med dom sista krafterna drog jag mig själv ned till trikken, och väl vid hållplatsen möttes jag av.. inga trikkar! Nästa gick om 50 min. Han där uppe måste verkligen ha jävligt roligt åt det här just nu tänkte jag ilsket.

Letade reda på en taxi i snöyran, upp i hundrafemtio till jobbet med en galen pakistanier till chaufför och sedan bestod dagen av sura varför-är-lute-fisken-slut-va kunder. Sju timmar senare väl hemma när nästa "åh jag vill lägga mig ned och gråta i ett hörn anfall" kom. Jag lyckades låsa mig sälv inne i lägenheten. Ja, ni hörde rätt.. klantarsle. Då denna lägenhet är från medeltiden varav afrikanernas ko-skit hus är i bättre skick, ramlade handtaget på dörren av. Fem timmar senare lyckades jag vrida handtaget rätt med en sax. Jag är fri! Resterande småtimmar bestod av tvätt och en sur katt.

Merry fucking christmas.. Denna julafton må vara den värsta i mitt liv, men vänta ni bara. Nästa julafton sitter jag på en strand i Indien och dricker pinã colada. Skrattar bäst som skrattar sist.

Gilla-knappen är ständigt på de dagar jag fått hoppa in som vikarie på dagis. Förstå att jag får betalt (visserligen en prutt lön) för att bygga kojor och leka med bilar! De första timmarna var jag skräckslagen över alla dessa små snoriga tvåbenta troll som sprang omkring och nöp varandra i öronen. Gråtandes, skrattandes, skrikandes - vart ska man börja när 15 småbarn vill ha ens uppmärskamhet och bekräftelse? Jag hamnade snabbt in i rutinerna från att agera lekkamrat till att kunna säga åt någon på allvar att "inte kasta maten i Fia´s ansikte!". Då jag dock pratar svenska står barnen som skräckslagna hundvalpar när jag säger åt dom, som ett enda stort förvirrat frågetecken.

Häromdagen kom en blyg ledsen liten flicka fram, hon pekade gråtandes bort mot det elakaste dagisbarnet och förklarade att han hade kallat henne dumunge. Snabbt agerande, what to do! Jag böjde mig ned gav henne en kram och sa "när han kallar dig dumunge är det bara att hålla för öronen så slipper du lyssna på honom". Jag insåg senare att denna snabba lösning var oförlåtlig. Herregud vad ger jag för budskap, liksom take the easy way out. Nästa gång om han blir ännu värre och börjar butta på henne, ska jag då be henne blunda och tänka på att hon är i en stor bubbla gjord av smörkola? Skärpning Charlotte.

En positiv sak är att jag gör stora framgångar med det norska språket genom dagisjobbet. Varje eftermiddag sitter jag med pekboken och rabblar upp siffror eller läser från Pelle lär sig gå på pottan böcker, vilket ger mig lika mycket lärdom som för tvååringarna.

Annars har det inte hänt så mycket i mitt äta-skita-sova-jobba vardagsliv här i Oslo. Var hos R igår och tittade på Paranormal Activity. Otroligt överlägsen attityd med orden om att detta minsann var en B-version av Blair Witch Project, vilket jag senare fick äta upp då jag praktiskt taget höll på att skita på mig vid halva filmen. Jag kan nu erkänna att jag fortfarande inte vågar ha fötterna nedanför sängen vid kvällstid. Härmed är det jag som sover med lyset tänt! Ja, jag är en mes, en riktig fegis that is what i am.

Paranormal Activity

Oh nei, jag har inte slutat uppdatera. Men istället för att maniskt blogga om vilken tandkrämstub jag använder och vem jultomten egentligen är så har jag påbörjat min andra blogg www.backpackingliv.blogg.se . Jag kände ett stort kall om att skriva om saker jag faktiskt har intresse för och inte bara dess vardagliga ting. Men of course kommer jag fortsätta skriva här om hur jag kliar mig i rumpan, men bara inte lika ofta.

With love

/C

Den här helgen har papput varit på besök hos oss fria själar i Oslo. Då jag förmodligen inte kommer ha möjlighet att komma hem till jul blev det ett pre-christmas firande igår. Jag öppnade paketet med iver och när ögonen väl beskådade detta ufo till antenn visste jag att Han där uppe äntligen visade medlidande för mina tre månader utan tv.

Bror och pappa

Denna guldklimp till tv-antenn innebar att jag nu kan börja leva ett normalt liv. Vad gör det om jag inte har en toalett? jag har ju tv! Fungerande element? jag har ju tv! En dusch? jag har ju tv! Lyckan var överväldigande tills vi insåg att den inte hade någon täckning från min lägenhet. Jag kan nu tala om att gränsen mellan lycka och förödelse är hårfin. Ursäkta mig, men jag ska nu gå och hoppa genom fönstret nu i hopp om att jag landar med huvudet före. tack för mig.

/en tv-lös och otröstlig charlotte

Oj vad tiden går snabbt! Tiden har på något underligt sätt liksom fått ben och sprungit iväg. Den senaste veckan blev det ett kärt återbesök i Karlskoga, precis det jag behövde för att hämta lite krafter efter all isolation och levnadssätt enligt "äta-skita-sova-jobba" vardagarna. Torsdagen spenderades med en heldag i Örebro med lilla Svea och Caroline. Det var alltså denna dag jag fick lära mig byta blöja. Kom även till insikt om att bebisars bajs inte är utav hård konsistens, utan flytande. uäck? Men sådana ytligheter glömmer man snabbt bort när man sedan får ett stort leende och någon konstig form av pruttljud av världens sötaste plutt. Blev även överraskad över mormors gamla Audis kapacitet. In med barnvagnar, ut igen, skötväskor, leksaker kors & tvärs, barnstolar - denna lilla bebis har med sig mer saker än vad jag hade 2 månader i Asien!

Fredag blev en reunion med barndomsvännerna, det var möjs det som Ronny i egna ord skulle uttalat det så fint. Dammkorn på kontot och allmän penga brist gjorde att jag tyvärr kastade in handduken framåt kvällen då vinglande ben skulle ta dom till Harrys. Det tog jag och Caroline iofs igen dagen därpå lördag då rosevin, lussebullar och öl blev det vinnande konceptet för kvällen. En massa tjat och en helkväll i Michael Jacksons anda. Vackra toner, gråt och skratt till låtar såsom bad, thriller och heal the world. Är det förövrigt bara jag som kommer ihåg Michaels egna film Moonwalker? Storslaget! En trött Sebbe efter lång kväll i baren kom glatt och hämtade oss på Max senare. Simon och jag åkte hem till avlastningslägenheten, åt Coco Pupps och pratade om allt mellan himmel och jord tills jag somnade in med Simons ord "och sen..!" Kärlek till er.

Ikväll går bussen hem med riktning mot denna lilla avfart mellan Oslo - Stockholm vägen. Vilken underbar avfart. Eller ja, den går om exakt två timmar. Med min vanligaste otur så inträffade årets kallaste dag i hela Norges historia idag. Alla är då extra griniga.. små buttas på spårvagnen, tjurar över dåliga tomater vid fruktdisken, klagar över Obamas blivande besök. Ja, det vanliga!
Klockan tre på natten kommer kära Sandra stå med ett trött leende och en igenfrusen bil och vänta på mig vid stationen. Denna kvinna kan ibland överrösa med generositet. Trött och sliten kommer jag även titta in i kylskåpet där underbara mamma har fyllt på med favoritsaker. Bara en mamma och en riktigt god vän vet hur lycklig jag blir.

Jag måste vara en jäkla kärleks-maschosist. Jag menar allvarligt, inga av mina förhållanden (om man kan kalla det vid bemänsing förhållanden?) har direkt gjort ont. Visst har det blivit sura miner, tallrikar har kastats genom föntret o.s.v men någon hjärtinfarkt har aldrig inträffat. Utan det är dessa små meningslösa "projekt" som får mitt hjärta att försvinna. En liten bit i taget, i små.. små.. omgångar. Jag står varenda gång vid varje minimaliska avslut som ett stort jävla frågetecken. Hur kommer detta sig? Jag har överlevt misslyckade sambo förhållanden, otrohet, ja nästintill allt - men dessa meningslösa lära-känna-stadier med tidiga break-ups får mig att vilja skjuta mig långsamt.

Vart tog du vägen oh kära Johan från Uddevalla -98? En sommar på basketlägret och vi skulle gifta oss. I flera år därefter över telefon planerade vi fortfarande vilken bröllopsång vi skulle ha och hur många barn vi skulle få. Nå det kan jag tala om - det var riktig kärlek. Nu i efterhand har jag börjat undrat vart han tog vägen. Jag menar, vi pratade konsant varje dag i telefon från att jag var elva till min 18-års dag. Jag finns fortfarande här den dagen du vill producera barn eller bara drömma oss bort.