charlize

Jag måste vara en jäkla kärleks-maschosist. Jag menar allvarligt, inga av mina förhållanden (om man kan kalla det vid bemänsing förhållanden?) har direkt gjort ont. Visst har det blivit sura miner, tallrikar har kastats genom föntret o.s.v men någon hjärtinfarkt har aldrig inträffat. Utan det är dessa små meningslösa "projekt" som får mitt hjärta att försvinna. En liten bit i taget, i små.. små.. omgångar. Jag står varenda gång vid varje minimaliska avslut som ett stort jävla frågetecken. Hur kommer detta sig? Jag har överlevt misslyckade sambo förhållanden, otrohet, ja nästintill allt - men dessa meningslösa lära-känna-stadier med tidiga break-ups får mig att vilja skjuta mig långsamt.

Vart tog du vägen oh kära Johan från Uddevalla -98? En sommar på basketlägret och vi skulle gifta oss. I flera år därefter över telefon planerade vi fortfarande vilken bröllopsång vi skulle ha och hur många barn vi skulle få. Nå det kan jag tala om - det var riktig kärlek. Nu i efterhand har jag börjat undrat vart han tog vägen. Jag menar, vi pratade konsant varje dag i telefon från att jag var elva till min 18-års dag. Jag finns fortfarande här den dagen du vill producera barn eller bara drömma oss bort.