charlize

Har varit helt obeskrivlig trött och hängig den senaste veckan. Har de hemska vinter bacillerna tagit över min kropp eller har jag blivit stämplad med diagnosen depression? Ögonen svider och är rödsprängda, kroppen helt ur funktion, ingen glädje till att göra något alls av intresse och bara allmänt känslomässigt labil. Har vissa föraningar om hur jag hamnat i det här tillståndet till slut, men ingen aning om hur man ska ta sig ur detta suddiga vardagsfilter.. Funderar starkt på att skaffa en katt. En söt liten katt som inte hårar, alltid är glad över att se mig och aldrig klöser sönder soffan. Ja, en söt liten hårboll ska jag ha! Men realistisk som jag är så inser jag att jag inte kommer se den drömmen gå uppfyllelse inom den närmsta tiden då jag om cirka 6 månader säger "Bye bye Sweden" och välkomnar istället De Förenta Staternas underbara land - U.S.A! Jajamen, ni hörde rätt. Någon gång runt maj kommer jag sitta runt en läger eld, sjunga kumbayah, grilla korv och ha hand om ett gäng glada ungdomar. För er som inte pusslat ihop alla ledtrådarna så kan jag tala om att jag ska jobba som läger ledare (Camp Counsellor) på ett Camp under 12 veckor. Jag vet vad ni alla tänker, inklusive min kära familj: ja ja, detta är bara ännu ett av Charlottes nya projekt och äventyr. Men detta har jag faktiskt tänkt igenom länge, ända sen jag tackade nej i sista sekund vid 18-års ålder då jag kom in på ett Girl Scout Camp i Seattle. Ångern har nästan liksom bitit sig fast alla dessa år och nu är jag mer än redo att packa mina saker för att byta ut en regnig sommar i Sveariket mot en hel upplevelse sommar i Amerika. 

Otroligt seg ledig måndag. Efter att ha sovit cirka 4 timmar tack vare Kungen Av Snarkningar där inne i sovrummet så bar det av till lasarettet 10.45. Med tanke på allt man varit med om tidigare inom sjukhus sammanhang - knäckte käken på pappa med golfklubba, stukna fötter efter fyllan m.m - så trodde jag någonstans att jag var mentalt förberedd för den ökända P-staven. Min starka mentalitet inför detta liksom bara försvann bort när jag såg den 2 meter långa bedövningssprutan. I ren panik för att inte svimma började jag istället lite smått galet försöka skratta bort smärtan,  "det här är så ju inte så fa... aaiiiiij!" Då denna taktik inte funkade fick jag istället blickfång på min snygging Johnny Depp som satt fastklistrad på en affisch uppe i taket i det sterila gynekolog rummet.  Drömmande om denna snygging som förde mig bort på hans piratskepp kände jag  istället smärtan komma ännu mer och reservplanen utfördes : klämma Jonis hand så hårt jag kan och bara be till Gud att jag överlever denna dumma form av preventivmedel.  Så nu sitter jag här själv i min ensamhet i väntan på att Joni ska komma hem och tycka synd om mig... kanske lite fotmassage och jordgubbar doppade i choklad med ett glas champagne.. vilket jag verkligen är värd med tanke på vad vi stackars kvinnor måste utsätta våra kroppar för så att inga små bebisar kommer till världen.

Grannarna lär tro att jag är lite smått utvecklingstörd då dom hör alla olika typer av känslor komma genom väggarna tack vare mig. Kliade mig på magen och fick ett antal skrattanfall för mig själv när den inte så Oscar nominerade filmen Without a paddle sattes på play. 30 minuter senare kryper jag upp i fosterställning och små bölar för mig själv under filten till ännu ett känslosamt avsnitt av Dr.Phil. Varje vardag kl. 19.05, missas aldrig då jag måste vara den mest trogna tittaren som finns!  Denna skalliga man är mitt ljus i denna mörka vardag ska jag tala om för er :)

Nu ska det lagas gourmet mat med extra stora findus köttbullar, färdiggjord & fryst potatisgratäng och färdigsås på burk. Avundsjuka? Jag vet...