My crazy neighbour on the second floor
Har varit helt obeskrivlig trött och hängig den senaste veckan. Har de hemska vinter bacillerna tagit över min kropp eller har jag blivit stämplad med diagnosen depression? Ögonen svider och är rödsprängda, kroppen helt ur funktion, ingen glädje till att göra något alls av intresse och bara allmänt känslomässigt labil. Har vissa föraningar om hur jag hamnat i det här tillståndet till slut, men ingen aning om hur man ska ta sig ur detta suddiga vardagsfilter.. Funderar starkt på att skaffa en katt. En söt liten katt som inte hårar, alltid är glad över att se mig och aldrig klöser sönder soffan. Ja, en söt liten hårboll ska jag ha! Men realistisk som jag är så inser jag att jag inte kommer se den drömmen gå uppfyllelse inom den närmsta tiden då jag om cirka 6 månader säger "Bye bye Sweden" och välkomnar istället De Förenta Staternas underbara land - U.S.A! Jajamen, ni hörde rätt. Någon gång runt maj kommer jag sitta runt en läger eld, sjunga kumbayah, grilla korv och ha hand om ett gäng glada ungdomar. För er som inte pusslat ihop alla ledtrådarna så kan jag tala om att jag ska jobba som läger ledare (Camp Counsellor) på ett Camp under 12 veckor. Jag vet vad ni alla tänker, inklusive min kära familj: ja ja, detta är bara ännu ett av Charlottes nya projekt och äventyr. Men detta har jag faktiskt tänkt igenom länge, ända sen jag tackade nej i sista sekund vid 18-års ålder då jag kom in på ett Girl Scout Camp i Seattle. Ångern har nästan liksom bitit sig fast alla dessa år och nu är jag mer än redo att packa mina saker för att byta ut en regnig sommar i Sveariket mot en hel upplevelse sommar i Amerika.
Nog om det, åter till själva dagens inlägg - min galna finnländare till granne!
Ja det är sant, han är galen. Och om jag må har fel så är han åtminstonde pedofil.. eller bara desperat.. eller kanske bara i en 50 års kris.. eller kanske lite lätt utvecklingsstörd. Eller så har han bara tappat bort ett antal kromosomer längst livets väg. Eftersom en bananfluga har 8 kromosomer så är det åtta kromosomer han måste innehava. Men då vi människor har otroliga 46 kromosomer så kan jag även tänka mig att han kanske t.o.m har 32 kromosomer som en daggmask. Ja, en daggmask är precis vad han är. Omkring 5 minuter varje gång Joni har försvunnit till jobbet eller vän, så har det plingat på dörren, "pliing, pliing" I hopp om att det är Don Juan själv med en röd ros i munnen som är beredd att ta mig alla världens hörn med sin svarta häst i bakgrunden, så har jag istället fått besök av en liten tjock gubbe på cirka dvärg längd. Han förklarar detaljerat om vilka personer som smugit runt i lägenheten under helgen, han visste exakt när jag tvättade, precis vilket tid jag kom hem från jobbet i lördags natt och då jag med stora rädda ögon försöker stänga dörren lite diskret framför honom, så avrundar han det 30 minuter långa babblandet om hur viktigt det är med goda grannar. Och just det ja - att jag alltid kan komma upp till han på andra våningen om det är något jag undrar över. Jovisst, sitter gärna och tar en kopp kaffe med dig. Absolut inte! Det skulle vara som att gå ned i sin egen grav.
