Det är dags för en förändring!
Vi uppskattar allt för lite i våran svenska välfärds bubbla. Efter att ha rest runt i Indien har jag mer eller mindre blivit tvungen att se de hemska förhållandena. Det går inte att rycka på axlarna och blunda för insikten om att alla har det betydligt sämre än vi. Jag menar inte att folk ska sätta sig på första bästa flyg till Afrikas flyktingläger och kavla upp ärmarna utan snälla, blunda inte för problemen. Man kan inte göra allt - men alla kan göra något. Bara det att du skänker 100 kr för att bli fadder, så kommer du inte bara bli fadder för ett barn utan för alla världens barn. Du kan köpa den nyaste datorn och andra matriella ting, men vad slår inte den känslan av lycka över att bidra till alla barn runtom i världen?
Jag har själv besökt koncentrationsläger och massgravarna i Kambodja. Varje gång jag besöker olika länder och själv får se hungern och de orättvisor som drabbar människor inser jag hur allt annat ser så betydelselöst ut i jämförelse. Jag kan dock själv medge att jag känner hopplöshet vid första intryck, vart ska man börja någonstans? Jag hatade den känslan av otillräcklighet och utan hopp när jag reste runt i Indien tills insikten plötsligt slog mig. Alla dessa människor som lever i extrem orättvisa - barn som fortfarande leker på gatorna, familjer som fortfarande visar kärlek gentemot varandra, vart finner dom sitt hopp? Varje dag för dom handlar om att överleva, men ändå innehaver dom så stort hopp om livet. Hur kan det komma sig att vi inte har det? Vi borde lära oss av dessa människor och ge tillbaka.
Jag vart själv ofrivillig åskådare till att vittna kast systemets hemska syn på människor. En människa var inte värd mer än dammet på gatorna. Hela min moral om vad som är rätt och fel raserades på bara några minuter. Kränkningar och misshandel har alltid varit otänkbart i min trygghets bubbla hemma i Sverige, tills verkligheten kom ikapp mig. Känslan av att inte vara kapabel till att få hjälpa eller stoppa denna orättvisa var förödande.
Men jag kommer inte tillåte denna händelse att få mig att bryta ihop. Sympati kommer inte hjälpa denna man som vart utsatt för detta att komma tillbaka. Utan hjälp genom att sprida orden om att det finns hopp, och att alla måste vara delaktiga för att förändra världen - tillsammans är vi starka och kan förändra. Man kan inte förändra allt, men alla kan förändra något.
/Charlotte
Det är aldrig försent för förändring, gå med idag och blir världsförälder hos Unicef, endast 100 kr i månaden och du är med och gör en positiv påverkan hos miljtontals barn:
http://www.unicef.se/varldsforalder/bli-varldsforalderOh help me God!
Varför jag hittils misslyckats med kärleken är för att jag utstrålar något annat än vad jag egentligen vill ha. Jag har som sagt ett ingått flirtbeteende som jag nu endast går med rutin på. Jag utsprider självsäkerhet - flirtar och anspelar på hur underbart det är att vi kvinnor nu äntligen kan spela samma frigjorda spel som män - när jag egentligen bara vill känna trygghet och ha ett förhållande. simple as that.
Men jag ser tyvärr att mitt blivande förhållande kommer sluta i att jag genom dödshot blir tvungen att äta den där godispåsen under onsdagsmyset och sedan få börja baka kakor till svärmor. Sen kommer vi gräla och jag kommer klandra honom på hela vårat förhållande, när det i grund och botten faktiskt är jag själv som väljer att äta den där godispåsen. Invecklat.. ja, men ni förstår va? Herregud jag behöver verkligen hjälp..
Så jag måste nog förflytta min kärlek från Askungensaga till realitet. Det är dags för mig att plocka upp den där glas skon och fundera på vart jag ska börja ändra mitt 23-åriga tankesätt om kärlek. Men jag vill ju träffa min hunk i en askungensaga! Jag vill ju inte hamna i ett tacco-mys-förhållande, bli fet och ful och tappa min största drivkraft - att känna sig attraktiv. Som sagt, jag behöver hjälp, jag är helt spritt språngande galen.
Meen.. kanske genom att specifiera vilken typ av man jag vill ha, slipper jag ändra alla jag möter. Jag slipper fråga mig dagligen varför män inte är något mer än hormonfyllda homosapiens som inte kan raka sig under armarna. Vilket moment, där satt den! Jag ska nu göra en checklista för personer jag bör undvika. Mitt förhållande behöver ju mer än matchande hormonuppsättningar! Så det så.
Sådär ja, då var checklistan klar.. var ju inte så svårt:
Ja Adrien Brody, det är dig jag vill smöra in med olja.
Give me a Hallelulija!
Jag går nog under rollen den eviga singeln. Dom som känner mig vet att jag är ett levande bevis på att förhållanden att inte håller. Att vara singel är min identitet och fy fasen vad jag är bra på det, men notera att det inte betyder att jag inte vill ha ett förhållande. Massa frågor dyker plötsligt upp i huvudet. Vem är jag om jag inte är den självständiga singeln.. vad ska jag göra utan alla flirtar på krogen.. och vem ska nu blanda den där drömliknande drinken på alla fester? Själva spelet och jakten jag kör som singel har ju blivit min livsstil.
Men behöver jag verkligen kärlek? Enligt all denna idioti till statistik så visar det ju klart och tydligt att 80 % av dem som var i ett förhållande var lyckliga, medans vi inbitna singlar kämpade oss upp till strax över 60 % gränsen. Så svaret kanske är ja. Jag ska med andra ord skippa passionerade engångs möten och istället satsa på tillit och harmoni. Dumma statistik. Dags för mig att börja krama kudden. Hej hopplöshet, nu kommer jag!
Svartsjuk, jag? Näh..
Lösning nummer 1 - bli känslokall och otillgänglig så slipper du svartsjuka. Konsekvensen av det är att jag kommer sitta ensam som en bitterfitta till tant när jag blir gammal och mitt underliv har dammat igen. Lösning nummer ett kastar vi alltså direkt i soptunnan.
Det slutgiltliga svaret: om du utvecklar / fokuserar på dig själv och ditt liv som du själv vill ha det, blir du inte lika beroende av att kontrollera en partner.
Men gräset är ju alltid grönare på andra sidan, eller hur? Jag menar, det finns ju hur många välgjorda singlar runt hörnet. Men när det nu finns så många att välja på, hur vet man då vart man har varandra? Man vet ju själv hur man är på krogen och med all förmodan där man träffar kandidat-nummer-etthundratvå till Mr.Right. Om killen fortsätter söka vidare på samma uteställe medans ni träffas, hur ska det då kunna bli något viktigt - varav slutsatsen blir att jag faller i samma rutin och fortsätter söka.
Känslan att var utbytbar är ju trots allt den värsta. Allt är bara en ytlig tävling men jag borde inte klaga, det var ju jag som startade den. Men då kan jag fråga mig själv hur det egentligen gått med det - totalt åt helvete.
Bekräftelse kärring
Paniken växer då jag själv inser mitt patetiska mönster. Men som en blixt från ovan fann jag det här kryphålet i boken, som jag nu använder som livsursäkt för mitt frilansande liv i Oslo:
" Det du gör har inte med din personlighet att göra, utan med hur du väljer att göra. Du har tränats på att vara så genom djupt rotade beteenden"
Så.. kanske det finns hopp bakom all ytlighet, som vi nu kom fram till inte var min personilghet? Kanske? Lite?
Jag är trots allt en ambitiös deltagare i min egen dejtingtävling. Då man träffat så många olika för att dämpa bekreftelse behovet, så har själva spänningen försvunnit. Jag är aldrig nervös eller entusiastisk, utan jag ser det bara som ett nödvändigt måste att plöja ned så många träd som möjligt för att se skogen. "Sökandet på bekräftelse och andras uppmärksamhet är en brist på verklig självkänsla". Så varför hittar jag alltid styrkan bakom cocktail klänningarna istället för att finna den innifrån?
Trots alla uppsminkade krogbesök så kommer ju vardagen till slut. Vem har egentligen energi till att hålla upp den ytliga masken och rollen hela tiden. Älska den du är.. bla bla.. acceptera dig själv.. bla..
Patetiska kärleksliv del 1
Det är dags att förändra mig själv, prova nya mönster. Är jag verkligen helt nöjd med min tillvaro? Jag har ju trots allt mer makt än så, än att bara sitta och vänta på att den rätta plötsligt dyker upp som alla säger. Jag bestämmer själv hur jag vill ha det. Jag kan inte längre skylla på alla ändlösa män man plöjt igenom som en hö maskin.
Jag har alltid klagat och skyllt på det andra könet, men det är ju trots allt faktiskt jag som bestämmer min egen lycka. Den makten ska jag inte lämna över i händerna på någon man alls. Jag ska byta mina oklanderligt dåliga vanor och tankesätt.
"Jag är en ofrivillig singel"
Kärleken kommer när man minst anar det så sluta leta.. gäsp. Snick snack, absolut inte! Här krävs en stor portion av målmedvetenhet. Ja ni hörde rätt, lyssna på bokens stora ord. Konsekvensen av det är att jag inte längre kan fynda på fem-i-tre rean på krogen, utan lyfta upp huvudet och hitta den mer exklusiva avdelningen med bättre kvalite helt enkelt. Jag menar inte att jag ska fly in i ett förhållande bara för att få mina fredagsmys kvällar, utan jag ska bara vara lite mer målinriktad. Thats all.
Jag har tydligen ansvar för mitt liv och kan inte sitta hemma i min sunkiga andrahands lägenhet och rulla tummarna. Skärpning! Här ska förändring ske minsann. Jag ska nu gå och "slipa min diamant" som kapitel ett så fint uttrycker det.
Ut med det gamla..
Man får sluta ställa frågor som varför sänker jag min nivå genom att hitta ointelligenta grottmänniskor till män. Jag borde istället ställa den relevanta frågan hur för att hitta alternativa sätt att leva. Hur ska jag kunna undvika skrevkliande män i framtiden?
Jag känner redan nu hur jag kommer bli som Moder Teresa själv när jag finslipat klart den här boken!
Im back on track
Nåväl, en månads vila på recept. Enligt läkaren finns det inga underverk till mediciner som kan hjälpa mig, till skillnad mot Indiens sjukvårds system där jag fick enorma godispåsar med färgglada piller. Praktiskt taget talade hon om för mig att jag bara får bita ihop då jag skiter som en tok, spyr diverse saker, konstant huvudvärk och alla dessa sömnlösa nätter. Jag ska nu lägga mig i sängen, blunda riktigt hårt och hoppas att när jag vaknar upp befinner jag mig en månad framåt i tiden - frisk & glad.
A short story
Den dagen min dag inte var som alla andra dagar (i mild uttrycksform). Innan nedräkningen av slutminuterna på sjätte arbetsdagen hade jag hunnit blivit bästa vän med Ipren mannen omkring fyra gånger och fått blodsockerfall i kassan. Men dessa fysiska känningar liksom viftade jag bort då jag visste att kvällen skulle bestå av stand-up show och gott sällskap. Stressad och en gnutta naiva jag fick någon gång mellan mascaran i ögat och tandkrämen i munnen plötsligt den där påträngande känslan vid namn besvikelse. Denna besvikelse på grottmänniskan vid namn ”man” har följt mig slaviskt sedan puberteten, då jag insåg att ”män” var inget mer än ett par vandrande penisar. Fula och känslomässigt isolerade penisar med en intelligens i samma nivå som Viktoria Silvsteds underliv.
Men sörj inte där ute mina orakade feminist ben! Den effektiva lösningen på besvikelse är inte mindre än en kombination av djup urringning och den största jävla flaskan av alkoholhaltlig dryck du kan finna. Iväg till dina sex & the city vänninor och skåla resterande kväll innan krogen om uttalet ”män är djur!”, för att sedan febrilt leta efter någon Re-bound Alexander Skarsgårds look-a-like. Glöm inte att ge kroppen ännu mer alkohol mellan din desperation och saliv utbytande.
Denna lördag natt hade jag förvandlat mig till Super Woman. Jag var fri, oförstående och med en alkoholprocent utan dess like under min super hjälte dräkt. Om superhjältar kan flyga så sanna mina ord (!) att jag flög ända bort till Hard Rock Cafe, tills denna överviktiga vakt med dålig andedräkt anklagade mig för att vara en serie mördare i klackskor. Med min vanliga otur hade jag glömt min arbetskniv i väskan, bra jobbat Charlotte. Men att dom verkligen trodde att jag skulle gå runt och vifta vilt med en rosa glittrig kniv? Nej nej jag skulle göra det mer diskret, underskatta aldrig en kvinna i nöd. Nåväl mitt charmerande undermedvetna jag tog fart och problemet försvann någonstans på dansgolvet.
En powerwalk mellan hela Oslo´s utbud av uteliv, då jag sedan glatt fått tag i min look-a-like nummer fyra slog något underligt till inom mig. Den här känslan var svår att sätta ord på.. skuldkänslor? sunt förnuft? Eller bara en god moral som satt någonstans djupt i ryggraden på mig. Jag tackade för mig och hälsade Alexander Skarsgård nummer fyra att han kommer hamna som en ensam gammal man med hans liggvänliga utseende och hormonstyrda livsfilisofi.
Jag hade någon som väntade på mig, jag hade någon som helt enketl faktiskt bryr sig om mig. Hjärtat är trots allt på rätt ställe trots mäns oförstånd om kvinnans berg&dal bana till känslor. Jag såg mig själv springandes mot varandra i ultrarapid, då det alltid sker i romantiska komedier. Sanningen var dock att jag frös arslet av mig och benen värkte av timtals dansande. All min ilska köptes enkelt upp av en ros från någon stackars polack utanför ett nattöppet kebab hak, men ändå.
Lycklig på tequila vaknade jag upp lika snabbt som jag somnade av en underlig, minst sagt, ”uppstoppad” känsla i de nedre regionerna. Jag som inte har yttrat ordet mens sen jag tolv år hade mitt första pyjamas party, hade såklart fått min första lingon dag på 11 år. Good luck chuck! Helt oförstående om en tampongs konstruktion och bruksanvisning hade den försvunnit.. i mig! Jag hoppas att alla mina manliga läsare blundar och håller för öronen, annars varnas känsliga tittare nu. En klaustrofobisk panik väckte inom mig och jag grep hårt tag i R samtidigt som jag skrek något om att jag kommer bli steril och dö. På med en härlig mix av klackskor och mysbyxor gick jag med bestämda steg in på akuten, ungefär lagom tid till soluppgången. Haltandes för att få ett större medlidande och intryck tog jag mig till slut till receptionen.
- Men stå inte bara där, hjäälp mig! Min tampong har fått fötter och sprungit iväg i mig!
Jag är en glamour-feminist
Och så kom det jag längtat så mycket efter att hjärtat gör ont. Jag öppnar dörren och där står hjärtegullet med det största leendet och sträcker fram armarna mot mig. Mitt hjärta smälte för en stund där. Svea Maria Hallblad Lindqvist.
Sveas dop. Jag, Emelie, Caro.
Det jag trodde skulle bli en lugn mys kväll resulterade plötsligt i baby boom! Här kom en lika söt bebis Louise med sin kick-ass coola Adidas jacka. Jag tror mitt barn hjärta smälte en gång till där. Jag hamnade i en impulsiv mamma-pappa-barn-hus atmosfär och insåg plötsligt allting jag inte har. Jag är 23 år och har inte ens haft ett ordentligt seriöst förhållande, tack vare min envisa glamour feminist attityd. Trots att vara omringad i den situationen med baby talk, amningsfrågor och förlovningsprat så kände jag inte minsta lilla känslan av att jag vill ha det. I alla fall inte just nu. Så länge jag har min vän och hennes underbara dotter så mår jag bra. Dom och min familj är min trygga punkt medans jag är i full fart med att upptäcka världen.
Oj nu vart vi lite väl sentimentala. So not my style. Vi hamnade på Kinan i alla fall, där vi nog måste haft den mest ointelligenta och språk labila (om detta nu ens är ett ord?) servitören någonsin. Inga detaljer men vi kan slutsummer att av Carolines beställning med fyra små rätter, slutade i att hon fick två. Eller ja.. en och en halv för att vara exakta. Och Kina planeras bli den nya supermakten. Pah!
Bio och twilight stod på schemat senare på kvällen. Vilket jag tidigare hade noterat till alla att Leonardo Decaprio spelade huvudrollen i. Jag tror jag misstog mig, Dicaprio skulle aldrig kunna spela en attraktiv vampyr. End of discussion. Trots minusgrader i denna iskalla biosalong fick skrattanfallet oss varma i mitten av filmen. Carros mindre smidiga försök till att hålla popcorn burken still var tydligen alldeles för mycket ansvar för denna kvinna då det med ett poff! ramlade ut en Medium Popcorn Meny på golvet. Fnitter längst bak i biosalongen från andra besökare och vi brast ut i skratt. Hon är allt bra rolig den där bönan. Och klantig har vi noterat! :)
- "Heej!" Jag vill ha en stoor fanta.. nej cola! Och en medium meny tack!!"
- "Jaha? Me vilken film vill ni se då?"
-"Åh just fan, vi ska ju på bio också.."
Days before the storm
I lördags samlades liten del av syskonskaran med flertalet sex-pack ljummen öl i handen och vinglade ned till rockbaren. Rockare, bohemer, dress-to-impress ladies- ja allt, kan du finna mellan dessa fyra väggar i en enda stor frustrerad orgie i tonerna till "ska vi ligga..?".
På tal om nakenhet hamnade en tur senare på Blaze. Strippklubben och dess nakna skönhet. Här tjatade jag hål i öronen på lättklädda öststats kvinnor och hamnade plötsligt i en impulsiv arbetsintervju i ett dunkelt hörn. Thats just my luck. En avvisande bror och jag hamnade strax vid soluppgången på en suknig bakgård, sittandes i en soffa på innergården med massa britter. Många tror att detta var vart kvällen slutade men med tanke på att vi pratar om mig, så hamnade jag barfota i en familjeförort någon mil utanför Oslo. Hjälp?
Baby im coming home
Igår tog jag mina sista krafter och satte mig på den efterlängtade Swebussen hem till Karlskoga. De två sista timmarna på jobbet innan semestern liksom tycktes krypa fram i extrem snigelfart. Marthes nya febrila rökande och en glass på en av alla dessa extra pauser, och jag sa Ha det! till Norge för en hel veckas semester i Sverige. Notera ironin under meningen hel vecka. tack.
Bussfärden gick som vanligt när man åker med detta svenska bussföretag. Klago ord på att läslamporna lyser för starkt, att den äldre mannen luktar apa i sätet bredvid och som vanligt en avkastad stackars afrikan strandsatt i Årjäng.
Men drit i det! Nu är jag äntligen hemma på Halläningsgatan. Dricker mellanmjölk, läser gamla Karlskoga Tidningar (varav det första jag ser när jag slår upp tidningen är ett första uppslag på min gamla chef haha) och klappar min tjocka katt som blev tvångsflyttad från Oslo p.g.a misskötsel. Nu lever hon på creme fraiche och bits. Now thats my kitty cat.
Saknar mitt gamla jobb.
Jag njuter till fullo.
Jordgubbar. Boka asien resa. 1-års kalas. Brunett goes blond. Kramkalas. Sofia.
Jag bjuder på den! Frisörskolan.
Stupid monkey slow
Det är då underligt. Med mitt superuperduper seg modem-liknande internet från stenåldern så kommer jag inte in på några bloggar alls. Den enda som jag väl kommer in på är inte mindre än.. Kissie bajs! Hur, när, var och framförallt varför? Well, nu har jag i alla fall lyssnat igenom på hennes babypop dunkadunka låt. Dumma internet..
Sommar
Jag har blivit kär. Jag är ledsen bananasplit sjokolademelk men mitt hjärta har gått till vitt iste med guava. Idag är första gången på nio månader sen jag flyttade hit som jag har tagit mig min dyrbara tid & energi till att äta frukost. Youghurt Q-skyr, vitt te of course och grovbröd.
Igår spenderades hela dagen i Birkelunden parken. Jag insåg min svaga sida vid namn otålighet då jag efter att ha läst igenom Du äger! (vilket förövrigt inte gav mig någon insikt alls, och gör ett större hejja rop för Dumpa honom) och gått igenom hela Mp3 listan omkring sjuhundrafemtioelva gånger så blev det en rask promenad hem.
Kvällen spenderades med R då jag kickade-ass på biljarden. Genom mental överlägsen psykning och självfallet naturlig talang i denna sport (?) så tog jag hem segern. eller ja, nästan..
Snart kommer min efterlängtade semester på en hel vecka. Ordet semester har dock aldrig existerat i mina öron så det var med förvåning och chock då chefen erbjöd mig semester. Jag tackade vänligt nej då jag praktiskt taget inte ens haft ett sommarlov ledigt sen jag var 14 år, varav inte att tala om en semester från jobbet. Mitt nej gick inte så bra då han tvingade mig till ledighet i oro för att jag skulle jobba ihjäl mig. Hjälp?
Så nu kommer jag hem till svenska köttbullar i detta Ikea-formade land sista veckan i Juli. Då kommer min resvän Sofia på besök. krama ihjäl Svea. ligga på stranden. och hälsa på min tjockis katt. Slutsummering: jag längtar!
Snart kommer hon ha sin egen Iphone, måla naglar,
(pojkar däremot kommer övervägas) bli kär i boyband idoler,
gifta sig med en multimiljonär och bjuda tanterna på Bahamas resa.
Lovely day. not.
Vilken underbar dag efter jobbet. Klämdes ihop till något liknande Svampbob fyrkant i formen på trikken, för att sedan tillbringa resterande tur ihopklämd mellan två svettiga arabers armhålor. Det är sådana stunder man bara inser hur mycket man älskar Oslo en vardag precis vid slutat-jobbet-ruschen. Anlednigen till att jag tog denna kamel-luktande spårvagn var endast för att jag var tvungen att ta mig till bion för att förboka biljetter till Streetdance på lördag. Vilket resulterade att jag nu är 300 nok fattigare.. och fick åka kamel-vagnen.
