naked truth
Försöker fatta ord vid pennan då jag inte kan förmå mig att öppna munnen. Allt som kommer förbi tunghäftan är bara ordspyor. Massa oförstående ordspyor utan någon mening.
Hur kan man känna sådan obeskrivlig tomhet av närhet? I dont know why its so easy to get naked one way and not the other. Varenda andetag i meningen sätter sig som klister på mina tankar.
Passion går snabbt över till avsky. Illamående över ytliga ting. Jag står och trampar vid samma enformiga hållplats i väntan på något. Problemet är att jag inte vet vad det är. Under väntan blir jag uttråkad och vänder istället värme mot kyla. Det lättast så, annars orkar man inte. Jag tillåter mitt massochistiska beteende samtidigt som konsekvenserna gör mig tvungen till överlevnadsinstinkter.
Jag känner tomhet då jag får närhet, och sorg över ensamhet. Det är den verkliga nakna sanningen.