charlize

Otroligt tungt över bröstet. Nej, det är inte svininfluensan.. om det nu vore så väl. Det är inte bara gamla kärleksbekymmer utan det är en smärtsam kombination av allt. Jag går runt och är omedvetet ledsen.. när ingen ser. Det är bäst så för när folk ser hur det egentligen är - det är då man är som mest sårbar och utsatt. Det är min känslomässiga överlevnads plan, men ibland brister även säkerheten i den.

Jag är så känslomässigt uppdaterad i andras liv att dom ibland med olidlig tystnad accepterar det. Inte för att dom är känslokalla utan för dom vet att den pressade känslan kommer som en reality check att allt kanske inte alls kretsar kring en och samma monotoma värld - sig själv. Det viktigaste man har är iofs sig själv, så kan jag egentligen klandra dom? Det är deras överlevnads strategi. Jag börjar försiktigt undra om ett simpelt hur mår du är för mycket begärt. Så små ord, men så stor betydelse. Bli bekräftad, uppskattad på riktigt, inte genom tomma ord.

Det är ett oändligt hav av förvirrade känslor i mitt huvud. Det är så mycket jag vill göra i livet, men det är även så mycket jag har varit med om. Min impulsiva drivkraft är bara en flyktväg för att egentligen stanna upp och ta mig igenom det gamla. Sortera upp, gråta en skvätt, lägga dom i olika fack vid namn "bearbetat" och "under process". Men av rädsla gör jag inte detta, utan det får mig att komma i frustrerade perioder då allt bara verkar stå stilla och jag i panik inte hittar någon ny flyktväg. Det jobbigaste är inte att komma till insikt om problemet, utan det smärtsamma är att gå igenom det med det rätta facit i handen. Att gå igenom det själv.. jag söker inte sympati men snälla, fråga hur jag mår.

Långa nätter, många tankar - nu sätter jag på melissa horns skiva i hopp om att du finns där när jag vaknar och finns för mig då nätterna är olidliga.

Vackra drömmar

/Charlotte