charlize

En kombination av hjärtkramper och längtan försvann igår då Max finally came to rescue. Samma känsla som ett litet barn på julafton och jag var lycklig. Det är en bitterljuv känsla att förlita sitt hjärta till någon, speciellt när 50 långa mil, varav 8 tröttsamma timmar på bussen skiljer oss åt sen. Det är jobbigt att acceptera situationen att vi inte kommer träffas på länge, men känslan av att inte ha honom alls är obeskrivlig. Enough! Nog om dessa sentimentala känsloladdade tankar. De närmsta dagarna fram till Oslo blir det ett maraton med tårdrypande romantiska komedier och intensiva terapi dagar. Böcker såsom he just not that into you och från singel till självbo kommer att bläddras i för eget plåster till hjärtat.

Igår var det dags för den mest händelserika lördagen i hela Karlskogas historia - dagen då Rosenström skulle inta scenen. Jag förstår folks oförstånd till denna hysteri, men det är en glädjefylld dag.. i onykterhetens tecken. Förfest i en östrogenfylld lägenhet och glasen tömdes mer än snabbast. Väl inne på Statt sjöngs det med till “en gång är ingen gång, två är lika med noll!”, samtidigt som man vinglade fram i den kärleksfyllda folkmängden. Omkring tio shottar, två drinkar och en hes hals så tog jag mitt förnuft till fånga och gick hem. Bra Charlotte, tack charlotte. Även ett och annat försök uppe i Rosenströms loge, förstod vi att kampen var slut.. Han hade ring på fingret och klockan var halv två. God damn it.