what a feeling
I helgen var Max söta nylle i Oslo. Mysig bussresa med otroligt bra valda platser - längst bak med två pillerknarkare bakom, två fyllon bredvid och en hysterisk uppretad dam snett framöver. En romantisk 4 timmar lång resa med intensiv huvudvärk, men det var det minsta jag tänkte på. Känslan att ha Max bredvid mig slog snabbt ut dom negativa ytliga sakerna. Efter sådan lång tid inser man hur stor saknaden är när man väl har honom vid sin sida, att han finns där när man vaknar upp och att känna hans djupa andetag i nacken när ögonen släcks. En välbehövlig och mysig helg med en kupé värmare och konservmat, vilket bara bevisar att känslor inte har någon prislapp. Trots att vara tillbaka på ruta ett och nu åter ensam här i Oslo, lär man sig att ta dagen som den kommer. Och dagen imorgon kommer jag vinna en miljon på lotto. eller ja, om bara klara av arbetsintervjuen så är jag mer än lycklig.
Kupe värmaren är numera min bästa vän,
i min ur-funktion-element lösa lägenhet
Vilken dag förövrigt! Klämde sista gången på Max rumpa, fick ett telefonsamtal om en arbetsintervju och step-passet hade en kämparglöd utan dess like! Adrenalinet gick på hundra, kroppen helt ur funktion efter sista låten då alla helt plötsligt börjar klappa händerna och skrika i tonerna till en gång till. Så jag har nu precis förbrukat all den energi som ryms i min kropp. what a feeling.
Brooke Hogan´s workout.