funderingar
Dessa senaste dagar bestående av ren uttråkning har många stora frågor kommit upp. Varför ser det ut som ett krigsfält i min lägenhet? Ingen aning. Har svårt att förstå det då jag är den pedanta perfektionisten själv, i alla fall med vissa saker enligt min kära mamma. Bomber av klädesplagg och granater av diskberg. Jag tar liksom skydd med dammråttorna under sängen i detta storartade krig.
Fundering nummer två är en ännu större fråga - lever mina grannar? Har sedan jag flyttat in i januari träffat en senil pensionär i trappuppgången. Jag är allvarlig! Inte ett enda fotsteg har jag hört de senaste månaderna. Min underbara lägenhet vid namn 15 A har blivit en spökstad. Vart är all glädje, spolningar i toaletten, högljudda fester, livliga bråk och annat tecken på mänsklighet? Hmm.
Och till sist - vad är det för skumt minderårigt par som jag med chock stannar och fascinerat tittar på deras kärleksfulla scener på lekplatsen? Jag skojar inte. Kanske runt tolv år kan dom vara. Men det stoppar dom inte att fylla ut eftermiddagarna med videobevis/kamerabevis som glatt utspelar en Girls&Boy Gone Wild scen på gungorna. Märkliga ungdomar det där..
Kan förövrigt tala om att jag nu även provat på step. Det var.. ehm.. intressant. Då jag intalade mig själv att erfarenhetsnivån låg på ungefär samma nivå som för två år sedan, trodde jag att även detta pass skulle vara som en fis i rymden. Så blev det självfallet inte. Då denna adrenalin pumpade instruktör förklarade att vi börjar med höger, vänster - uppfattade jag det alltid som vänster, höger. Denna dumstridiga otränade människa Charlotte fortsatte glatt såhär även de resterande sista femtiofem minuterna.
