charlize

Vi kan leva i en fantasivärld. men sanningen kommer alltid ikapp en och då är den inte lika vacker längre.  Problemet är att om jag inte ens själv kan få mig själv att må bra, hur kan jag då ge uppskattning till andra? Har ingen energi till det dyrbaraste jag har, hur kan jag då ha orken att ge till andra? Förstår bara inte hur början kunde vara hemskare än slutet... Förlorade något vackert längst vägen, måste nu bara plocka ihop alla delar som försvunnit och pussla ihop allt - pussla ihop mig själv. Om man bara kunde vrida tillbaka klockan och lära sig av sina misstag innan dom inträffat.

Saknar bara hela tryggheten. Du vet, den där varma tryggheten som ingick i ett "familjepaket" den dagen man slog upp ögonen för första gången. Med en garanti på lycka och trygghet under minst dina arton barndoms år. Sådana livsförsäkringar och garantier tycker jag om. Nu när alla dessa år har gått då man levt säkert, lyckligt och i kärlek, kastas man istället ut och får plocka ihop alla skärvorna från allt splitter.

Kroppen gör ont, hjärtat gör ännu ondare. Istället för att bli påmind om smärtan varje dag har man istället lärt sig att stänga av. Om jag bara stänger av allt emotionellt & känslomässigt är jag då garanterad till ingen sårbarhet. Dock tills den dagen jag vaknar upp och frågar Livslusten vart den tagit vägen alla dessa dagar, veckor, månader... 
Vill hellre bli sårad och känna hur det är en del av livsprocessen  än att inte känna livet alls - vilket är det viktigaste vi har. Det är skört, så ta hand om det väl. 

Hinner grubbla mycket under mina lyckliga dagar som arbetslös. Nyttigt i viss mängd :)